Imorgon den 1 april är det precis ett år sedan som Trond Holdaas på Evidensia Veterinärhuset i Sundsvall och Gustaf Svensson från Blå Stjärnans djursjukhus i Göteborg opererade Pedro för att försöka korrigera hans ben som orsakats av den veterinär som opererade honom på Östersunds Djursjukhus i samband med Pedros bakbensfraktur. Hela den historian är direkt olustig och den kommer jag att berätta mer om vid ett senare tillfälle. Den innehåller garanterat allt och lite till.
Vid operationen den 1 april 2022 fick Pedro externa stift för att verkligen stabilisera benet i rätt läge men tyvärr fick han osteomyelit, eller benröta, vilket gjorde att hans läkning inte kom igång som den skulle. Den 25 augusti opererades Pedro på Uppsala Universitetdjursjukhus och prognosen för ett tillfrisknande bedömdes som 50/50 men det var en chans som vi var beredd att ta, det andra alternativet var givet, 100 procents avlivning. Benet korrigerades igen och för att verkligen trigga igång läkningen tog Gustaf Svensson, som även opererade honom i Uppsala, benmärg från Pedros höft för att stimulera läkningsprocessen. Nu hade han inga externa stift men eftersom man nu opererat honom vid fyra tillfällen i samma område var mardrömstankarna konstant närvarande, kommer det att gå bra eller inte.
Nu sju månader senare så är prognosen att Pedro kommer att kunna jaga igen till hösten enligt en hälsning från Gustaf, om vi gör rehabiliteringsjobbet, så det innebär att träningen äntligen är i full gång. Det är kavalettitrask, vattentrask en gång i veckan, daglig cykelträning just nu i ca en kilometer, promenader i drygt två kilometer med och utan vikter, sitt och stå övningar, balans- och belastningsövningar. Och framförallt, han behöver inte ligga i en bur längre.
Dessutom är hans ben i rätt läge och jag har till och med haft modet att anmäla honom till utställningen i Sundsvall den 15 april. För trots allt stillaliggande är hans fysik bättre än vad man skulle kunna tro.
Pedro får inte vara lös riktigt än då han försöker ta igen 1,5 år med avsaknad av frihet så fort kopplet åker av, vilket gör att både jag och Kenth drabbas av en kombination av rädsla och panik. Han får vänta på friheten någon månad till då han ska röntgas igen i slutet av april.
Men igår fick han för första gången apportera vilket gjorde var Pedros första apporteringsarbete på över 1,5 år, bara en sån sak. Ren och skär lycka på många sätt, både för oss och för Pedro.
Klart att apporten inleds med ett glädjeskutt.
Apporten är hämtad och apporteringen fungerar trots många månader av inaktivitet.
Avlämningen fungerade också.
Fågelhunden 