I helgen startade både Iris och Pedro på jaktprov i Mittådalen. De skulle egentligen ha startat två dagar, men på fredagen fick Iris diarré och Kenth valde, av förklarliga skäl, att inte starta henne på lördagen. Hälsan måste prioriteras – jaktsäsongen är ju rätt lång!
Det innebar också att Pedro fick avstå sin start, eftersom Kenth inte ville att Iris skulle behöva följa med ut på fjället med dålig mage. Samtidigt kunde hon inte heller vara kvar i stugan tillsammans med Elsa, eftersom personalen på Fjällnäs hade lovat att se till att Elsa fick komma ut på promenad med jämna mellanrum. En hund gick bra att lämna kvar, men två hundar, varav den ena med dålig mage, var inte okej.
På söndagen startade tre fulla partier, med tio hundar i varje. Det skulle visa sig att riporna denna dag var retsamt svåra. Av totalt 30 hundar var det bara tre som till slut gick till pris – och en av dem var Iris, som för dagen nådde ett andrapris på 160 poäng.
Ripan satt bara någon ynka meter framför henne, i en enrisbuske. Kenth kunde då inte hålla henne riktigt, och hon gick efter något för långt för klassen. Trots det var prestationen fullt godkänd för att få fortsätta provet.
För bara en månad sedan såg allt annorlunda ut
Visst är det roligt att Iris var en av de tre hundar som gick till pris. Men bara drygt en månad tidigare trodde vi inte ens att hon skulle komma till start över huvud taget. Problemet var vattnet.
Inte för att vatten i sig är ett problem, utan för att vatten är Iris favoritelement – till den grad att det skapade en direkt ohälsosam stress hos henne. Vi var allvarligt desperata och jag sa vid något tillfälle, uppe i Måsjön, några väl valda ord om henne. De var inte särskilt trevliga, det måste jag villigt erkänna.
Med det beteendet skulle Iris aldrig kunna klara av att bli godkänd i eftersöksgrenarna. Alla som hade tränat i Måsjön hade hört hur hon skallade på ett sätt som mer påminde om ett drev.
Vi insåg att det här aldrig skulle gå.
”Det är bara att ge upp”
På vägen hem i bilen den 15 juli säger jag till Kenth: ”Det här kommer aldrig att gå. Det är bara att ge upp.” Men där och då hör jag också Kenths mantra i huvudet: ”Hunden gör aldrig fel för att jävlas. Den gör fel för att den inte förstått vad man vill att den ska göra.”
Och självklart inser jag att det här inte är Iris fel. Det är vi som har tillåtit henne att göra fel. Det säger jag också till Kenth.
Vi måste alltså omprogrammera henne i vattnet – och det är bråttom. Vi har bara två och en halv vecka på oss.
Där började resan
Där och då startar resan. Först måste vi avprogrammera det negativa – den stress som innebar de intensiva skallen under vattenarbetet – och därefter lära in ett annat förhållningssätt hos henne.
Inför varje träningstillfälle fick vi grundligt fundera över hur och vad vi skulle träna. Vi gjorde olika alternativa planer: Vad skulle vi göra om hon gjorde så? Hur skulle vi agera om hon gjorde si?
Varje träningspass analyserades också grundligt efteråt. Blev det som vi hade tänkt? Skulle vi ha gjort något annorlunda? Vad kunde vi lära oss till nästa gång?
Det blev intensivt. Men framför allt blev det en påminnelse om att vi som förare hela tiden måste vara beredda att ompröva vårt eget sätt att träna.
Från stress till ett tyst vattenarbete
Den 7 augusti startade Iris på prov och då kände vi oss relativt trygga med hur hon skulle bete sig.
Hon ger fortfarande ifrån sig två små, korta och knappt märkbara skall – någon form av glädje – precis vid nedgången till vattnet. Sedan genomför hon ett jättefint och, framför allt, tyst vattenarbete.
Apporten känner vi oss också lugna med, så där blir det 10/10 och med det var Iris klar för höstens prov.
Det som inte syns i resultatlistan
Att hon nu dessutom gick till pris i Mittådalen är vi förstås väldigt glada över. Men det arbete som ligger bakom priset syns inte i resultatlistan.
Det är resan vi var tvungna att göra innan vi ens kunde komma till start som vi är allra mest glada över.
Den tvingade oss att lära av våra egna misstag. Iris visade sig dessutom vara precis så mentalt stark som vi hade hoppats. På bara två och en halv vecka kunde hon både avprogrammeras från sitt gamla beteende och lära sig ett helt annat förhållningssätt till vattenarbetet.
Och ibland är det så, att även vi själva glömmer att hålla fast vid vår egen devis:
”Hunden gör aldrig fel för att jävlas. Den gör fel för att den inte förstått vad man vill att den ska göra.”
