Ibland blir det inte alltid som man tänkt. En gås liggande på en fyrhjuling och en matglad hund blir lätt en olycklig kombo, speciellt när krävan visar sig vara extra god och att just krävan är den godsak som man sedan gärna vill komma åt på fågeln oavsett sort. Har man då dessutom en hund där apporteringskapaciteten ligger på 80% blir det dessutom lätt att man som hundförare genar, det går för lätt helt enkelt och man gör inte jobbet fullt ut som om man har en hund där apporteringen krånglar i början. Då gör man jobbet för man har inget val. Problemet när man då genar, för att hunden är en sådan naturlig apportör, är att alla moment i början av apporteringsträningen riskerar att inte bli tillräckligt befästa. Man går för fort fram helt enkelt. Då vet man inte riktigt vart i kedjan den svagaste länken sitter. Då finns inget annat alternativ än att i princip börja från början igen, göra om och göra rätt. Men surt är det och en riktig utmaning blir det. Men så är det också, man lär sig inget om man samtidigt inte gör misstag och fullärd blir man aldrig när man jobbar med hundar, då alla är olika individer som besitter en hel del egen vilja dessutom.
Inte lätt att apportera gås när vingarna tenderar att lägga sig framför ögonen.
Äntligen sitter ett korrekt grepp, övning ger färdighet.
Fågelhunden 