Fågelhunden

Just nu pågår någon form av obehaglig diskussion kring vår korthåriga vorsteh och Svenska Vorstehklubben, SVK. Någon/några anser att rasen håller på att förstöras och att det enda sättet undvika att det sker är att det bildas en separat klubb som särskilt ska verka för rasens överlevnad. SVKs jaktprovsregler anser man inte gagnar rasen utan tvärtom, motverkar syftet med ett framåtskridande avelsarbete. De som nu anser detta har bara under en kortare tidsperiod i Sverige kommit fram till det utifrån sitt eget synsätt och driver nu frågan på ett sätt som känns mer eller mindre aggressivt och dessutom upplever jag det som att de har skygglappar för sina ögon.

Att förstå den svenska jaktsjälen
Kommer man från ett annat land med andra traditioner kan det kanske vara svårt att se att den svenska jakten i första hand klassas som allmogejakt, alltså var och en ska kunna jaga utan att för den skull ha multibelopp på penningakontot. Löshundsjakten är dessutom klassad som ett svenskt kulturarv vilket är unikt i världen. Ur denna allmogejakt föddes även det som idag är Svenska Vorstehklubben med över 100 år på nacken. Att jaga med vorsteh var precis i början av 1900-talet, och kanske delvis in emot 1960-talet, något som i första hand skedde av de som ägde ”gods och gårdar” och titlarna på de som var medlemmar i början av SVK:s historia visade både på kunnande men även viss maktposition. Alltmer under 1960-talet blev det fler och fler som fick upp ögonen för både den strävhåriga- som den korthåriga vorstehns positiva egenskaper som jakthundar och antalet numerärer av de båda raserna ökade frekvent. När beslut togs om att släppa fjälljakten friare på statens marker ökade intresset ytterligare för de båda raserna. Intressant i frågan är att veta, att de första korthåren och strävhåren importerades till Sverige i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. 1917 var de så passa många att SVK bildades som en specialklubb för att bättre ta tillvara de två raserna utifrån svenska förhållanden. Det som kanske heller inte många vet är att på den tiden gjordes korsningar mellan de båda raserna och var det så att en det fanns en ”korthårig” variant i en strävhårskull så skulle den registreras som ett korthår och inget annat. Så var reglerna till slutet av 1960-talet trots att de som hade avelsansvaret för de två raserna aktivt sedan 30-talet förordade att inga korsningar skulle göras mellan strävhår och korthår utan de skulle betraktas som två separata raser.

Särskilt noterbart är det att det dröjde ända till 1963–1964 innan kleiner münsterländer importerades till Sverige. 1971 kom grosser münsterländer, som följdes av långhårig vorsteh 1976. Korthårig vizsla fick sitt hemvist i SVK 1995 och år 2000 registrerades det första exemplaret av strävhårig vizsla i Sverige. Samtliga av dessa raser har ett gemensamt och det är att klassas som allroundhundar inom jakt där fältarbetet har den högsta prioriteten.

SVKs historia är också de olika rasernas framtid
Det första jaktprovet i regi SVK skedde den 6 oktober 1919 i Simlångsdalen. Då var man klar med hur jaktprovet och jaktprovsreglerna skulle vara utformade och vilka kriterier hos hundarna som skulle skilja individerna åt. Dessa jaktprovsregler har därefter regelbundet reviderats och under alla dessa år har även dessa regelrevideringar följts av höga diskussioner där man sett lite olika på vilka egenskaper hos hundarna som är särskilt viktiga och som bara måste bevaras. Fortfarande idag, precis som för hundra år sedan, utlöser de nödvändiga regelrevideringarna en hel del hårda ord men i mångt och mycket också samstämmighet. Precis som det ska vara i en förening, om man tillåter att det får vara högt i tak. Och om jag nu ska ha en synpunkt på det, så hoppas jag att man låter reglerna vara jaktmässigt korrekta, några cirkuskonster behöver inte SVK ägna sig åt när vi ska bedöma hundarnas jaktliga förmåga.
Men utifrån de återkommande regelrevideringarna formas även de kommande generationernas framtid. Det är via regelrevideringar som anpassningarna görs utifrån hur jakten bedrivs efter svenska förhållanden. Med andra ord, jaktprovsreglerna är verktyg som måste utgå från de faktiska förutsättningarna för hur jakten bedrivs i ett så avlångt land som Sverige med sina olika biotopiska förutsättningar för jakt. Våra raser inom SVK ska dessutom kunna fungera på olika sätt rent jaktligt, i första hand som stående fågelhundar, men också i olika jaktformer utifrån vilka behov man som jägare har.

Kontinent eller tyskt – korthårig vorsteh
Den korthåriga vorstehhunden har sitt hemland i Tyskland och inget annat. Samtliga korthår kommer från samma ”rasprogram” som genomfördes i Tyskland under 1800-talet, främst för att hitta en jaktras som skulle passa de tyska jägarna. Rasens fick sedan spridning till de flesta länderna och blev en populär hundras i många jägarhem, inte bara i Norden utan även i olika länder på kontinenten. Det som då skedde var att den korthåriga vorstehhunden rent avelsmässigt kom att gå åt olika håll. I länder som exempelvis Serbien, Italien och Frankrike ses de idag som renodlade fälthundar medan man i Tyskland håller hårt på de egenskaper som hundarna en gång blev framavlade för. Sverige och Finland värnar om rasens mångsidighet utifrån våra förhållanden, medan exempelvis Norge har sina jaktprov tillsammans med de övriga stående fågelhundsraserna vilket gör att de fältmässigt konkurrerar med såväl setterraserna, pointern som bretonen. Det är nu som det inte längre finns något rätt eller fel, det är helt enkelt så att den korthåriga vortsehn (och även de övriga raserna som finns representerade inom SVK) har anpassats till olika länders förutsättningar. Något man måste ha respekt för, det betyder inte att de serbiska eller franska jaktproven är system som skulle, om de inlemmas i Sverige, ge oss bättre hundar, tvärtom skulle de provsystemen förstöra det som under generationer är uppbyggt för att vi har de svenska korthår vi har idag.

Våra korthår ska avlas för att fungera som stående fågelhundar men även som eftersökshundar både på land och i vatten och då på olika arter av skadat vilt. Där måste vi behålla vårt fokus – och inte på renodlade fältspecialister.
Att då tänka sig att behöva starta en särskild klubb för att rädda rasen från en säker undergång är helt enkelt befängt, det här är ett arbete som SVK som organisation genom sitt hundraåriga värv är bäst satta att förvalta. Rasen är inte på väg mot en undergång men däremot vet vi att de jaktliga förutsättningarna i Sverige idag inte längre är vad de har varit, men det är en helt annan utmaning och något jag inte tar upp här.

Förutsättningar för jaktprov
Det är lätt att fastna i de så kallade varianterna av den korthåriga vorstehns arbetssätt. Alla länder tycker de har ”rätt sätt” att testa sina hundar. Men i få länder tvingas jaktproven att utformas som de görs i Sverige och Finland (kanske t o m de enda två länderna i hela världen). I båda dessa länder sker proven på fält, i skog och på fjäll. Det innebär att hundarna måste

kunna premieras utifrån olika förutsättningar, ett bra skogssök är inte samma sak som hur man vill att fjällhunden ska jobba och fälthundens utmaning på ett betfält i södra Sverige kräver ett helt annat arbetssätt. Det är här betydelsen av jaktprovsreglerna kommer in, de måste anpassas utifrån dessa för jakten så helt olika förhållanden för att vi ska kunna behålla eller förbättra aveln utifrån de behov som finns och de behov som kommer förändras i framtiden.

Något om sociala medier
Tyvärr har det här tagit väldigt tråkiga och trista uttryckssätt. Man anpassar inte sitt sätt att tänka utifrån den egna verkligheten och man överger all respekt för det avelsarbete som under alla dessa år bedrivets med stor kunnighet från svenska uppfödare. Svenska uppfödare har skapat en ”svensk” korthårig vorsteh utifrån hur vår jakt bedrivs. Proven är en måttstock på hur väl man lyckats men är absolut ingen sanning kring hur det verkligen ser ut utifrån att många av våra vorstehhundar jagas det med, dem ser vi inte på prov. Så är det nu och så har det alltid varit. Tyvärr har detta ofiltrerat framförts på sociala medier och det är för mig en gåta att administratörer av en Facebooksida inte tar bort otrevliga kommentarer som när exempelvis vuxna personer beskriver andra personer som ”surkukar”.
Något man däremot har svårare att sortera undan är när någon skriver, ”det är bara för att de är avundsjuka” då inser man att det finns en hel del kunskapsluckor när det gäller den svenska korthåriga vorstehns historia eller för all del, hela SVKs historia.

Och så var det, det här med legender
En självklar rättighet alla hundägare har är att få vara stolt över sin hund och vad den har presterat. Men här kommer det nog tydligare fram den kulturkrock som får oanade eller ska jag skriva otrevliga proportioner. En väsentlig skillnad är att man som gemene man och jägare inte startar på prov för att få möjlighet att ”skryta” om sig och sin hund. Syfte är istället att starta på prov för att meritera sin hund eller få den bedömd ur ett avelsperspektiv. När den kanske kommit så långt som att man nu fått den klar som jaktchampion då ropar man hurra, hurra och ägnar all annan tid till jakten. Man går helt enkelt inte fler prov, för varför ska man göra det – varje provdag är ju en förstörd jaktdag. De som då väljer att starta sin hund på prov efter prov efter prov fast de är färdig som jaktchampion är ju de som inte väljer att jaga utan de ser proven som hundsport, något många av oss svenska vorstehhundsägare inte ser som speciellt intressant och inget de flesta av oss imponeras av, det blir inte de hundarna jagande nordbor betraktar som legender. En riktig legend är den hund som timme ut och timme in, i stormen, på ett vindpiskat fjäll letar och hittar sina ripor. Det är den hund som jobbar i tungt underlag för att hitta sin tjäder för att sedan klara av att göra ett 500 meter långt eftersök. Det är den hund som envetet letar upp ett skadeskjutet rådjur fast eftersöket pågår i timmar och kanske i mörker, eller den hund som i Bottniska viken plockar upp gås efter gås i ett kylslaget vatten. Det är de här hundarna som SVK har format under alla dessa år av klubbens historia och det är de hundarna vi måste bevara, inte en kontinental fältkanon för att försöka implementera ett annat användningsområde som ingen ”svensk” är intresserad av. Däremot är det viktigt att vi använder oss av hundar från andra länder för att bibehålla en så stor genetisk variation som möjligt i vårt avelsarbete. Men det är en annan sak.
Dessutom måste man komma ihåg att de flesta av de svenska korthåren just jagar i de nordliga delarna av vårt avlånga land. De finns fältspecialister förstås också, men de flesta registrerade korthåren ägs i princip från Mellansverige till längts upp i de nordligaste delarna av Sverige.

Till slut, det finns ett tillägg i sin beskrivning av kenneln ”Build by legends” och åsyftar de egna hundarnas prestationer. Men med tanke på hur många generationer av bra hundar som ligger till grund för allas våra hundar idag, borde det vara mer passande om det istället stod;

”Build on legends”