Fågelhunden

Det blev inte precis någon ”walk in the park” för Elsa när hon i helgen kunde kvittera ut sitt jaktchampionat. Under hösten har Elsa arbetat som guidehund tillsammans med Pedro och Kalibra, när Kenth guidat åt Fjällnäs hotell. Tanken var då att Elsa och Pedro skulle starta på SVK-JVs prov i Blåsjön men det blev tyvärr inställt då det var för mycket ren på de områden där provet skulle genomföras. Elsa hade med sig en fin elitetta från provet på Särvfjället den 23 augusti där hon låg på en åtta i fältbetyg, fram tills sista släpp, när hon totaltröttnade på att det var så lite fågel och tog ut svängarna i största laget, vilket innebar att fältbetyget blev nedrankad till en sjua.
Hon kom även till start på ett särskilt prov i Funäsdalen men hade otur med att ripan lättade innan hon fick visa någon avance och med det kan det inte bli annat än en sexa i fältbetyg, trots att hennes sök höll en nivå för ett betydligt bättre betyg. Så med avlyst prov i Blåsjön var det bara att börja fundera på att starta på fält trots att Elsa framförallt är en fjällhund med sin motor, arbetslust och starka vilja att hitta fågel genom ett effektivt biotop sök.
De två närmaste proven var på Trossnäs alternativt Långtora. Först anmälde vi till Trossnäs men av familjära skäl insåg vi att vi skulle bli borta för länge och då var Långtora ett bättre alternativ. Elsa kom först med på söndagens prov på Långtora men på fredag em fick vi en förfrågan om att även starta på lördagen. Så tidigt på lördagsmorgon vid 4-tiden satte vi oss i bilen för att hinna ner till samlingen halv nio.

Oro med skendräktighet
Det var med viss oro vi ändå valde att åka ner till Långtora då hon tre dagar innan provet var helt knäpp på grund av skendräktighet. Ville inte äta, gnällde och skulle ut, väl ute stod hon bara och tomstirrade, in igen för att att sedan vilja gå ut igen. Juvren var sprängfyllda med mjölk. Nu var goda råd dyra, så på torsdagsförmiddagen lastade Kenth in Elsa i bilen i ösregnet för några timmars jakt. Skulle hon prioritera jakt trots regnoväder och skendräktighet, ja då skulle vi kunna åka iväg. Ville hon bara tillbaka till bilen då hade vi heller inte något på Långtora att göra överhuvudtaget – men om hon är tillräckligt bra som jakthund då borde hon jaga även hormonflippad och i oväder, tänkte vi. Nu jagade Elsa så bra som Kenth önskade, dessutom presenterade hon några situationer på alldeles för flygga fåglar i vinden och regnet, men hon visade rätt inställning. Vi bestämde att vi åker på söndagens prov som sedan visade sig bli ett tvådagarsprov, eller rättare sagt ett en och halv dags prov.

Lördagen – en katastrof
Vid lördagens prov var det Mikael Holmström som dömde den grupp som Elsa skulle starta i. Vi utgick från de marker som ligger bortom den gamla bykyrkan. Elsa skulle gå i det sista av fem parsläpp. Allteftersom kände Kenth att han inte riktigt hade Elsa med sig och tillslut tittade han på mig och bara konstaterade ”Idag kommer hon springa ur sitt eget skinn”. Så var det hennes tur och hejsan vad det gick, stort och fort. Innan hade inte gruppen varit i kontakt med fågel men det ändrade Elsa på med besked. Först kommer hon in på en kull med rapphöns i fel vind, bromsar in och står kort men rapphönsen flyger iväg innan det blev något av den situationen. Kort därefter står Elsa mitt ute på fältet och Kenth kan anmäla stånd. Nu får Elsa problem, det är ett tjugotal rapphöns som promenerar framför henne och hon vet helt enkelt inte hur hon ska hantera den situationen utan börjar glida på ståndet och när domare och skytt är på väg går gruppen av höns upp utan att Elsa hinner visa någon avance. Men ….. nu har Elsa definitivt förstått vad hon ska leta efter och drar iväg på fältet åt alla håll utan att lyssna på Kenth. Order om att kopplas. Då har Elsa hunnit 200 m bort efter ett dike där hon står för fasan, så det var bara för Kenth att hämta tillbaka den sköna bönan. Därefter skulle Elsa göra en kastapport på rapphöna och där brast det ut i ett fullständigt crescendo. Inte visste Elsa vad hon skulle leta, sprang som en yr höna runt, runt och kom allt längre bort från Kenth. Tillslut var det bara att ge upp, be om ursäkt över all väntan som de övriga i gruppen fick stå ut med, med en övertaggad så kallad ”elithund” som inte ens klarade av en kastapport. Skammens rodnad lyste på våra kinder.

Vi köper oss tid
I bilen kom tid för eftertanke och analyser, varför apporterade Elsa inte rapphönan? En orsak, det vet vi, vi har fuskat oss genom träningen kring apporteringen då Elsa varit så otroligt enkel att få att apportera allt. Ända tills i sommar när vi insåg vilket dåligt jobb vi gjort med grundarbetet, men mer om det vid ett annat tillfälle.

Hon hade heller inget doftminne av rapphöna då vi inte tränat apportering med det viltet. Vi hade tränat en hel del med fasan, ripa, and, gås och så vidare men inte med rapphöna. Nu vet vi naturligtvis att med en bra genomförd apporteringsträning så skulle det här inte bli något problem men nu blev det verkligen det. Tillbaka på Långtora konstaterar vi att vi har en lååååång eftermiddag framför oss så vi beslutade att köpa oss lite träningstid i hägnet och dessutom fick vi köpa en rapphöna för att träna kastapport med. Resten av lördagen ägnade vi helt till att få ihop att Kenth och Elsa skulle bli ett team bland alla fasaner som höll till i de täta snåren och som blev en utmaning på ett annat sätt. Hade vi inte fått möjlighet att nyttja hägnet under lördagen några timmar, då hade även söndagen gått käpprätt åt skogen. Tack Amir!

Söndag och äntligen jaktchampion
På söndagen kom Elsa tillbaka till den hund hon nära nog normalt brukar representera. Hon var med Kenth på ett helt annat sätt och jagade hela dagen med fokus på att ta sig an den mark hon blev anvisad till. Hon fick även tillfälle att visa att hon är spontant lydig då hon i ett dike stötte upp två rådjur som hon inte förföljde trots att Kenth inte riktigt hann uppfatta situationen.
Elsa fick verkligen kämpa för att få till en riktig fågelsituation och det var precis i slutet av dagen som hon nöp till för en fasan i en granhäck som hon villigt kunde resa och där skytten, tillika dagens domare, Pär-Lars Cummings kunde svinga bössan i en jaktligt korrekt situation. Kastapporten var på fasan och blev poängmässigt full pott. Därmed kunde Kvarnbrantens d’Elsa kvittera ut sin titel SE JCH då hon redan klarat av sitt anlagsprov för viltspår.
Många hundar gick till pris under helgen men det var inte så att det var speciellt ”strösslat” med fågel utan hundarna har verkligen fått jobba för att få till en situation som de samtidigt var tvungna att förvalta på bästa sätt, för fick man en chans då var det få som hade möjlighet till ytterligare en.

Tankar att ta med sig
Vi inom SVK får vara rädda om de möjligheter vi har för att kunna avelsutvärdera våra raser med hjälp av jaktprov. Det krävs funktionärer med olika uppdrag som domare, provledare, skyttar, funktionärer som ställer upp som spårdragare osv osv. Men framförallt, vi behöver marker att kunna genomföra våra prov på. Provhelgen på Långtora fyller en med så mycket tacksamhet. Lördagen bjöd på fint väder, söndagen på regn, men domare och skyttar finns där, oavsett de yttre förutsättningarna. Långtora erbjöd dessutom varska fina fåglar med riktiga vildfågelbeteenden. Det var ingen självklarhet att hundarna skulle hitta fågel, de fick verkligen jobba för sina chanser. Precis som det ska vara. Inte en enda fågelsituation skedde i hägnet om nu någon skulle få för sig att tro det.

Tack SVK Östra för ett väl genomfört prov.

Lära av varandra
Under ett prov finns det möjlighet till erfarenhetsutbyte och diverse samtal. Som ny i verksamheten finns möjligheten att se och lära från varandra. Något som heller inte nog kan poängteras, är att ett jaktprov är en avelsutvärdering, både historiskt, i nutid men även inför framtiden och inget annat. Hör en och annan säga att de de håller på med hundsport då de startar sin hund på prov. Må detta aldrig bli en generell tanke inom SVKs verksamhet.
Att lära av varandra och hitta nya förebilder är också betydelsefullt på ett prov. För egen del tar jag med mig stunden när jag såg Stefan Lundgren föra sin och AnnChatrine Lindmarks tik Teiens Qivra på ett begränsat fältområde med små medel. Qivras följsamhet och samarbete med Stefan var så häftig. Den stunden jag såg dem tillsammans, den behåller i alla fall jag gärna på näthinnan ett tag till.