Under flera år har vi haft sommarkullar och jag har precis upptäckt hur enkelt allt är då. Valparna har tillbringat mycket tid ute i vår stora hundgård som mer påminner om en skogsbacke med massor att fördriva tiden med och göra nya upptäckter varje dag. Det känns just nu som det liksom finns ett ”rosa skimmer” över att vara hunduppfödare på sommaren.
Men med vintervalpar, pust!!! Just nu känns det som om det är jag och köket som är skogsbacken, det är här man ska göra sina upptäckter och samla på sig nya erfarenheter inom kökets begränsade utrymme. Bara som en sån sak som att en kissfläck ska torkas då har man plötsligt en hel städpatrull framför sina fötter (eller ja sina numera skitiga foppatofflor) som med hög frenesi tror att i samma ögonblick som kisset hamnat i papperet, så ska det finfördelas med hjälp av nio biologiska pappersförstörare. Dessutom är det en konstant varande aktivitet som tydligen är lika uppskattad oavsett hur många gånger det än sker under en dag. Förstår inte varför det inte uppfunnits en särskild hunduppfödartvål som dessutom smörjer händerna varsamt med någon väldoftande olja varje gång som händerna måste tvättas, något man måste göra konstant.
Hamnar någon av oss på golvet så är överfallsrisken stor och börjar man då dessutom att skratta så behövs det någon orädd väktare som kan befria en så att man kommer upp på fötterna igen utan att ens hår fastnat i några valptänder och blivit kvar på golvet.
Och sedan, hur mycket möbler behöver man egentligen i ett kök – inser att det tillslut bara kommer att återstå det stabila köksbordet och den väggfasta sittbänken. För i sinom tid kommer stolarna hamna i salen eller i hallen, precis som med allt annat. Varför, jo nio glada vorstehvalpar kan verkligen konsten att riva ett hushåll, har trots det ”rosa skimret” sett det förut! Fast det är lika bra att stolarna åker ut och man själv sitter på bordet när man ska fika eller äta, om man nu känner att man vill ha sina hälsenor oskadda.
Att robotdammsugaren numera är förpassad till salen är väl inte direkt någon överraskning då den till stor glädje startades i tid och otid, inte till min stora glädje i alla fall, men några andra tyckte det var kul. Heddas bur där hon brukar äta, för att få äta ifred, den är flyttbar, jag lovar och det låter när den flyttas hit och dit av nio fyrbenta flyttgubbar.
En annan sak jag upptäckt är hur tyst det kan vara när det är tyst. För tyst är det när de nio sover och det är då man får passa på att tänka en stund, eller menar jag tanka kanske. Å som tur är så sover de bra både på morgonen och på kvällen när de får vara i sin valphage, den som vi av någon anledning älskar och den som av samma anledning, valparna avskyr. Att sedan få våtsvabba ett köksgolv det har liksom fått en annan dimension av lycka, en vardagssyssla man älskar, i alla fall resultatet efteråt. För det blir så rent och fint, det liksom påminner om tiden förr eller var det innan?
Men hur konstigt det än är så är det alldeles underbart att ha en liten valpkull i huset igen. Det är liksom som ett nöjesfält fast på ett annat sätt. Det finns alltid något som roar en, något att skratta åt, något att glädjas åt. Livet skulle både vara lite fattigare och tråkigare utan dessa små juveler.
Dessutom får man möjlighet att lära känna nya människor som man kanske inte träffat annars och då tänker jag på våra blivande valpköpare som vi ser fram emot att få träffa. // Anette
Fågelhunden 